maannddii

Jag är trött på detta oändliga hopp om att allt ska vända och komma tillbaka. Jag är trött på att inte kunna ge upp även fast jag vet att jag har förlorat. Jag har insett för länge sedan att det jag inte tog vara på är borta för gott, men ändå fortsätter jag att intala mig själv om att fortsätta försöka och fortsätta hoppas...

Jag har inte lust att sitta och skriva ner en lång text här, men trots allt så är det ju min blogg och här skriver jag precis vad jag vill. Jag är inte deprimerad, inte ledsen eller något annat sådant, bara lite fundersam.

I mitt huvud finns hur mycket tankar som helst. Helt olika och blandande tankar om precis allt möjligt. Det finns saker som jag verkligen är säker på ena dagen och som jag är jätte osäker på dagen efter. När jag tror att någonting är rätt så är det oftast fel och tvärtom. Varför gör jag så mycket fel för? Det visar sig alltid i slutändan att jag skulle gjort ett annat val och jag är trött på att ingenting blir såsom jag hoppas och tror. Den här känslan har tagit ifrån mig en viss glädje som brukade finnas där förr. Det är konstigt... kanske är det för att jag börjar bli mognare och se saker på ett lite mer allvarligt sätt? Det finns många saker jag kunde ta helt oseriöst förut, men nu har jag börjat tänka på att de kanske är ganska viktiga och seriösa ändå.

Sounds pretty wierd to me.

Det enda som finns kvar av dig, det enda du är är ett riktigt bra exempel på en patetisk idiot som söker uppmärksamhet, men vet att han aldrig någonsin kommer få det. Du vet att du aldrig kommer bli accepterad och respekterad för den du vill vara. Folk ser dig bara som den lilla värdelösa personen du är. Du är en i mängden, ingen speciell liksom. Ingen skulle sakna dig om du försvann, ingen skulle bry sig för du är bara vem fan som helst.

Jag gjorde det för din skull, jag gjorde det för att du sa till mig. Men nu finns du inte längre, så ge mig en anledning till att fullfölja någonting som du påbörjade. Jag vill och tänker inte leva ett liv som du ville att jag skulle ha, jag ska leva det liv jag har valt att leva. Du förstog aldrig hur jag kände, du förstog inte hur svårt det var. Det som var en självklarhet för dig existerade inte ens för mig. Hur lätt tror du att det var att vända på allt, börja om och vänja mig vid allt så jag skulle duga för dig?

Det här gör jag för mig egen skull, för att jag vill. Säg aldrig att jag inte vet vad jag ger mig in på, för det gör jag. Du där emot, vet inte det minsta lilla. Jag har gjort det här förut. Varför vänta, när jag kan börja idag?

Hur ska man veta vilka som är äkta, vilka som inte kommer svika eller gå bakom ryggen på en? Jag vill inte lita på någon längre för den man minst anar kan såra dig för livet. Den som påstår sig älska dig mest på jorden kan nästa dag hata dig över allt annat. Den du har störst förtroende för och litar på i alla lägen kan visa sig vara den mest falska personen du någonsin träffat. Man vet nog aldrig vilka man har vid sin sida på riktigt, man kan inte veta vilka som menar det dom säger. Jag är trött på personer som inte förstår betydelsen av ord dom använder. Älska och hata är starka ord och folk använder dom vid fel tillfällen utan att ens tänka på hur mycket dom egentligen kan betyda.

Men jag hoppas och tror att jag alltid kommer ha dig vid min sida Hannah. Jag hoppas och tror att du inte är som alla andra, jag hoppas och tror att du är sann och alltid kommer finnas här såsom jag alltid kommer finnas för dig. Medan alla andra kommer och går precis som dom vill, så finns du alltid kvar hos mig.

Alla har någon gång fått höra ett rykte om sig själv, som antingen visar sig vara sant eller så är det helt och hållet någonting som någon annan har hittat på i hopp om att stärka sin egna självkänsla och må bättre genom att trycka ner andra.

Om jag får höra rykten om mig och dom är sanna så står jag för det. Men om det är något som är påhitt så bryr jag mig inte det minsta. Låt folk prata om dom mår bättre av det. Min familj, mina riktiga vänner osv stannar kvar hos mig ändå även fast det går runt skitsnack. Jag behöver inte förklara mig och säga att "så var det inte alls!" för jag vet ju själv bäst vad som är sant och inte. Jag är inte i behov av att verka perfekt, folk får tro vissa dåliga saker om mig om dom vill. Dom tröttnar efter ett tag för vem vill sitta och trycka ner en person som för över huvud taget inte bryr sig? Dom gör det för att få uppmärksamheten av den personen, för att få den arg, ledsen osv. Men om dom inte lyckas så ger dom ju upp tillslut, så låt folk tro vad fan som helst. Dom kan hitta på en miljon olika rykten om andra för att dom är avundsjuka, arga, eller kanske själva mår dåligt och känner sig nedtryckta. Varför ska man bry sig om man själv vet hur sanningen är?

Om man älskar någon över allt annat på jorden, om man aldrig vill vara utan den och om den betyder obeskrivligt mycket för en, och sen sviker den personen en.. ska man förlåta den då?

Jag har blivit sviken, jag har svikit. Men man lär sig aldrig riktigt förren man förlorar någon som man verkligen älskar pågrund av att man har svikit den. Man borde inte svika dom som man älskar, man borde inte svika någon, men verkligen inte dom som står en närmast men alla gör misstag och alla förtjänar en andra chans. Är det bättre att gå och tänka på att man har blivit sviken och vara ledsen, arg och besviken i evigheter? Jag tycker att man ska försöka förlåta, hur svårt det än är. Som sagt så förtjänar alla en andra chans. Om man väl blir sviken så får man svårare för att lita på nya personer, man kanske inte vill öppna sig och släppa in dom pågrund av att man har blivit sviken av någon annan. Det är ändå rätt bra att inte lita på alla. Vem som helst kan svika en och dom allra viktigaste, hemligaste sakerna man vet ska man nog vara tyst om. Men förlåta är någon man måste försöka göra, hur svårt det än är.

Den perfekta pojkvännen i mina ögon är någon som antagligen inte existerar. Det skulle vara någon som tänkte sig för innan han lovade saker eller sa saker över huvud taget. Han skulle inte lova "ett för alltid" för man kan inte veta om man kommer känna/tycka detsamma livet ut. Han skulle vara ärlig till 100% och lita på mig. Om man är tillsammans med någon så ska det bara vara de två och ingen otrohet inblandad! Så min perfekta kille skulle aldrig ens få tanken att ens flörta med en annan brud. Han skulle få ha tjejkompisar och han skulle få umgås med dem så länge jag visste att det inte pågick någonting mer än vänskap mellan dem. Han skulle försvara mig, bry sig och hjälpa mig när jag behövde det och han skulle göra det för att han älskade mig, inte för att han kände sig tvungen. Om jag var ledsen så skulle han försöka trösta mig och bara finnas där för att lyssna och stötta. En perfekt kille är inte en kille som har stenkoll på allt man gör och ringer dygnet runt, utan en kille som ringer lite då och då, smsar och är intresserad av vad man gör. Han skulle inte vara ute efter något engångs ligg eller ett kort förhållande på två månader, utan han skulle vara beredd att satsa på ett seriöst och långt förhållande. Han skulle vara villig att kämpa när vi hamnade i konstiga och svåra situationer och inte bli sur för småsaker. Han skulle få ha vilka intressen han ville, så länge han inte var en dator/spel-nörd som inte hade mer till liv än att sitta inne dagarna in och ut. Utséendet är inte speciellt viktigt, men en perfekt kille skulle i alla fall kunna lite om mode och stil och veta hur man ska klä sig, istället för att bara dra på sig ett par trasiga mjukisbyxor och en äcklig svettig t-shirt. Jag vill inte ha någon speciell stil på mig kille, utan det funkar helt okej med vanliga jeans och tröja osv... Jag gillar inte överdrivna stilar såsom emo eller fjortis, så en ganska "normal" och vanlig stil skulle vara det bästa. Om han skulle ha någon speciell stil så skulle jag tycka bäst om ifall han var lite mer åt "raggarhållet". Nu menar jag inte en kille med backåtslickat hår, ölmage och eddy meduza t-shirt, mer en kille som lyssnar på dansband, raggarmusik och vet lite om motorer och har bil osv. Någonting som är sjukt snyggt enligt mig är killar med brunt hår och blonda slingor i! Han skulle vara ganska lång, verkligen inte spinkig och inte heller tjock. Han skulle vara normal, men hellre lite mullig än pinnsmal för det är inte snyggt att vara.

Haha, nu drömmer jag mig verkligen bort bland molnen, men det här är bara min åsikt om hur en perfekt kille skulle vara. Jag är nästan helt säker på att jag aldrig kommer finna en sådan underbar pöjk, men drömma och hoppas går ju alltid ;)

Det känns som att jag står och väntar på ett tåg som jag vet att det redan har gått.. att jag är för sent ute och har missat det, men ändå står jag kvar och väntar.. fast varför skulle det vända och komma tillbaka för mig?...

jag är fan alltid ledsen varje kväll jag är ensam... vart är alla när man behöver dom? Känns inte direkt som att alla finns och stöttar en, som dom alltid lovar att dom ska göra.

Varför finns kärlek? Först är man hur glad som helst, man känner sig verkligen omtyckt och förstådd. Sen blir man bara sårad av den man älskar.. eller så måste man själv vara den som sårar och det är ett helvete det också. Det verkar som att ingenting håller för alltid? Varför?

Och jag ser ut som ett emo eller något på bilden..

Ena sekunden vill jag bara gråta och nästa så är jag glad igen. Jag vet fan ingenting, jag känner mig så himla förvirrad och ledsen. Jag sårar, jag blir sårad. Jag vet inte vad jag vill med någon eller något längre. Det är svårt när man inte kan styra över sina känslor och när ingenting blir som man vill. Det blir ju bra någon gång, men just nu känns det som jag väntar på ingenting. Någon annan kommer ta det jag har om jag förlorar det, och någon annan kommer ta det jag skulle fått om jag inte tar det nu.

Jag kommer inte älska dig för alltid, jag kommer inte alltid vänta. Jag kommer inte alltid hoppas och jag kommer inte alltid önska. Men jag kommer alltid ångra det jag gjorde. Förlåt betyder ingenting, förlåt är bara ett ord. Ordet har ingen betydelse, det är handlingarna som betyder någonting.

Förlåt för att det mesta som skrivs i min blogg nu för tiden handlar om Rebecca, men jag kan inte släppa det och trots allt så är det min blogg där jag skriver mina åsikter, känslor och tankar. De som inte vill läsa det behöver inte göra det.

Jag förstår mig inte på den personen. Hur hon kan gå runt och ljuga ihop en massa saker för att få uppmärksamhet från folk i hennes omgivning. Hon lurar folk att hon har brytit ben, sitter och gråter i skolan, säger att hon har farliga sjukdommar, självmordstankar osv. Jag tycker inte det verkar som hon har brytna ben när hon springer och hoppar runt i skolan? Hur går det ihop? Sedan det där att hon kan sitta bakom sin datorskärm och skriva precis vad som helst till mig och när jag ber om att få höra det i verkligheten så ropar hon dit lärare som tydligen ska stoppa mig från att "slå" henne. Prata med henne är det enda jag har tänkt att göra men? Före vi började bråka så kallade hon oss vänner, hon älskade mig sa hon. Hur har hon då hjärta till att säga till min pojkvän att hon vi ha honom och att hon älskar honom? Vilken kompis gör så? Falsk är det rätta ordet för Rebecca. Synd att vissa måste bete sig såhär för att bli sedda och hörda. Hoppas hon växer upp någon gång.